Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Fabriken där jag jobbade stod, mitt i vägen för en flod,
vi vakade under dag och natt, men det hjälpte inte ett skvatt.
Med våra huvuden på skaft, såg vi vattnets överväldigande kraft,
ja, vi var en utröttad grupp, när strömmandet äntligen slutade upp.

På grund av mitt val, börjar jag bli rätt smal,
men det får det vara värt, jag har trots allt livet kärt.
Med stöd utav andra, kan jag ingen klandra,
nu gäller det att palla, för problem det har vi alla.

För att inte helt börja spricka, har jag på tippen mycket tvingats skicka,
nu har jag till slut, vägen dock börjat räta ut.
Efter att säkert och sakta, äntligen insett kalla fakta,
jag skriver av mig med lite rim, för att i mitt huvud dämpa stim.

Först när följderna blev allvarliga, skulle mina steg bli varliga,
att på allt sätta ände, var någonting jag kände.
För att undvika A-laget, tar jag en dag i taget,
jag söker numera friden, tänker inte på framtiden.

Mycket ängslig är det lätt att vara, över hur jag det nya beslutet ska klara,
all framtid känns alltför lång, någonting jag frågar mig varje gång.
Även om jag vet att det är rätt, tror jag ändå att det finns andra sätt,
jag har väl inte längre någon hum, och kan klassas som rätt dum.

När man har ont i sitt hjärta, känns allt som en mörk sjö av smärta,
det är inte lätt att vara kär, om känslorna inte ömsesidiga är.
Vare sig man ser det fram eller bak, så har precis varenda en sin smak,
och en himla tur är väl det, fast det ibland leder till förtret.

Många frågar sig vad är vitsen, samt hur man hamnat i den här sitsen,
om jag svaret visste bara, skulle dagarna bli underbara.
Nu är detta tyvärr ej fallet, det klickar inte till i pallet,
men om tanken ändrar sig, kan handlingen bli en annan grej.